Jag går på terapisamtal på sjukhuset, senaste mötet inspirerade mig att rita den här teckningen.
Det här är rätt privat men jag lägger ut den ändå, det kunde vara intressant att höra om nån känner igen sig.
Ett litet förtydligande: att det är NATURLIGT att föda barn lugnar mig inte på nåt sätt, det gör bara att jag känner mig mer misslyckad om jag inte klarar av det. Kanske att min kropp klarar av det men det är ju mitt psyke/mina tankar jag är orolig för.
{ 32 comments… read them below or add one }
Om det är till någon tröst: en förlossning är a pice of cake jämfört med året som följer
Det finns ju så mycket att oroa sig för här i världen, testikelcancer och ozonet och aspartan och att det ska börja brinna i köksfläkten och vad ska grannarna säga och George Bush… men om man inte oroade sig vore man väl icke männniska…
Nej tack det är inte till nån tröst
Självklart finns det värre saker i världen att oroa sig över, det gör det alltid, men just nu är det det här som upptar mina tankar.
Det som är naturligt det är att oroa sig. Det är ju helt sjukt när man tänker på det. I kroppen finns en varelse som ska komma ut livs levande. Och du ska också genomgå förlossningen med livet i behåll. Det är ju helt onaturligt. Overkligt.
Men gör vad du kan för att hitta det som specifikt oroar dig. Du kanske är mindre orolig för vissa delar. Då kan du fokusera mer på dem. Förtränga det andra.
Såklart att det kommer att göra sjukt ont, vara sjukt jobbigt och ta alldeles för lång tid. Jag var helt säker på att jag var döende. Att säga nåt annat är nog lögnaktigt är jag rädd. Jag är blödig. Lägsta smärttröskeln i sverige. Garanterat!
Men det var bara att åka med. Det fanns inte tid att tänka. Man släpper alla spärrar. Jag blottade mig för den ena och den andra. Ingen tanke på att skyla sig. För jag var nån annanstans. Full fart frammåt. Skulle inte ha kunnat bromsa ens om jag försökte. Som kvinna tror jag inte att man kan göra nåt fel. Vad skulle det vara i så fall? Killen kan ju kräkas på golvet och sedan halka i spyan. Skulle mamman göra det så skulle hon bara få tröstande klappar på ryggen och ännu mer omsorg. Killen åker ut. Direkt.
Men! Du kommer att må så fantastiskt bra när det är över. Det är värt allt det där läskiga. Jag lovar. Du kommer att titta på omvärlden med helt andra ögon. Du delar en upplevelse med alla andra mammor på jorden. Det är magiskt. Slår allt jag varit med om. På heders!
Börjar det dra ihop sig?
hm, alltså jag tycker det inte alls är konstigt, herregud jag skulle känna likadant…fast det tröstar ju inte särskilt mycket kanske…( jag är fobiskt rädd för kropps-grejer som sagt. när det gäller mej själv…inte som att jag tänker att ååådetkommergååthelvete för andra). bara “gravid! kul! coolt!” det kommer gå skitbra ju!
oftast när jag är skiiiträdd, vi snackar riktigt rädd för saker, som o va rädd för o köra bilen (också naturligt o lätt som alla säger, “alla kan”. men jag failade o kände sej pissdålig första 2 ggrna!! men föda barn, kan du misslyckas? o du har folk omkring dej som är skitsnälla helt begis o allt stöd du kan få), eller som o gå på begravning, börja högstadiet (saker jag verkligen haft dödsskräcken för) …men så har det oftast gått..skitbra. vet jag nu, i efterhand. peanuts.
vet inte om du kan känna igen dej i det? det är inte så illa som man tänker innan. tänk så!
tänk hur det blir, sen, efter. o det kommer ju va såå värt det!? (å jag menar, folk får ju både 2 o 3 o 4 barn också..?)
ibland är jag rädd för döden, nu asså, då tänker jag så: att när jag är död..då kommer jag bara tänka samma sak om det, som med det andra jag va liivrädd för. “Äh! DÖ. Dä va väl inget, haha, vad var jag så rädd för!?” Det komme gå skitbra!
Du är nog inte ensam (helt säkert!) o så är du modig (dels för du skrev det här).
Heja dej! ( PS! de jag känner som fått barn…faktiskt iiingen har yppat ett jobbigt ord, nåt ord alls om o föda eller smärta eller hemskt, alls. så jag menar..eftersom inget fokus på det kan det ju inte va så fruktansvärt, som jag vill tolka det). Vet inte om det lät vettigt, jag känner mej helt lost, jag har ju inte fött barn..men försöker sätta mej in…
Läste för nån dag sen min sambos kusins blogg, hon har beskrivit födseln.
Jag själv skulle vara så rädd! Om jag kommer överens med tanken på att jag kan uppfostra ett barn så kommer jag ändå inte överens med tanken på att jag ska bära och föda det istället.
Fin bild. Jag har en tavla hemma, som heter “ett med naturen” som jag blir påmind om, med människan ihopkrupen i mitten och som grenar som snurrar sig runt om.
Jessica – jo jag gör listor och försöker bena ut och förstå rädslan. Att det “gör så sjukt ont att man tror man ska dö”… ja det är ju sånt som man undrar hur man ska lyckas hantera. Att det är värt det EFTERÅT förstår jag, men det hjälper ju inte mig nu när jag är FÖRE.
Lisen – tack för att du försöker stötta. Ja hur man kan misslyckas med födseln? Jag tänker så här: att om jag är rädd och spänd och får panik så kommer förlossningen ta alldeles för lång tid vilket kan resultera i att barnet får syrebrist och blir skadat eller dör. Liten risk jag vet men det finns ju födslar som faktiskt går åt helvete.
Åh! Ett jättemodigt och fint inlägg tycker jag. En känsla som jag förstår är väldigt stor och* (*inte “men”, för det hjälper inte, jag vet..) som du säkert inte är ensam om…
Hade känt mig preciiiiis preciiis så jävla rädd jag också, så jag tycker verkligen att alla mammor redan är de mest skitmodiga på jorden! Men så funderar man lite på vad som faktiskt tröstar eller hjälper….och det är.. sååå svårt. Utifrån alla andras perspektiv så är det ju så självklart att du kommer klara det, både de som gjort det tre gånger om och vi som sitter här och inte snart ska till att..! Alla vi andra är ju vindögda av denna övertygelse.
-öh. men Försök vara så snäll och schysst mot dej själv som du bara kan! Man får ju hoppas att det är okej att vara rädd (!!!), fler mammor genom tiderna måste ju varit rädda…man får hoppas att man per automatik ger sej fan, när det väl händer och att tusen personer runt dig hjälper till med precis allt de kan för bara Dig just då.
Nyckeln till den här typen av tröst säljs säkert nånstans på ebay för multum.. förstår att det är mycke större än sånahär svar.
KRAM.
Åh, jag förstår precis. Som tur är vill jag inte ha några barn, för om jag ville det skulle det vara ett stort problem eftersom jag är så FOBISKT rädd för graviditet och förlossning. Inte så mycket smärtan, men hela grejen med att ha en levande varelse inom sig sen ska ut på ett ställe som definitivt inte verkar konstruerat för det. Det är absolut inte naturligt. Det är mer som något slags förvridet skämt som gudarna tänkt ut och nu sitter och skrattar åt.
Jag antar att ni redan pratat om saker som valt kejsarsnitt och ryggmärgsbedövning? Kejsarsnitt är ju visserligen sjukt läskigt i sig, men ryggmärgsbedövning känner jag ett par som använt som bara har bra saker att säga om det. Men det där har ni säkert redan diskuterat.
Vilken puckad psykolog! Vad är det för psykologer de har där egentligen!?
Det är även det allra mest natuuuuurliga att vara rädd för smärta kan du ju hälsa henne nästa gång. Det är väl egentligen det mest naturliga en människa har i sig, för om människan inte skulle vara rädd för smärta så skulle man ju inte överleva öht! (“Jag kastar mig ut här för 10:e våningen på balkongen, det verkar så naturligt att falla fritt i luften, vi härstammar ju från fåglarna och de har ju gjort så i alla tider”).
Jag vet ju inte exakt hur du känner, men det lilla jag läst vad du skriver så verkar du ju lida av något slags s.k. katastroftänkande (“att om jag är rädd och spänd och får panik så kommer förlossningen ta alldeles för lång tid vilket kan resultera i att barnet får syrebrist och blir skadat eller dör”), och det är väldigt vanligt och det går att få hjälp för sådant tänkande.
Jag blir sur att de inte har bättre psykologer!
Jag tror att en av de största anleningarna till att jag hade en så lätt förlossning (ingen tror mig, alla tror att jag ljuger, någon i ett tidigare inlägg här nere skulle tycka att jag inte är ärlig osv men jag tyckte FAKTISKT inte det gjorde så ont att föda barn. Jag har varit med om mycket värre smärtor) var för att jag gått i BRA kognitiv beteende terapi tidigare i livet (för att ta tag i andra saker) och det jag lärde mig där hjälpte mig enormt när förlossningen satte igång.
Synd att man inte kan få sådan bra hjälp när man går i förlossningsskräcksamtal utan får nån kärring som pratar om natuuuuuuren.
Men du vet väl också att anleningen till att kvinnor har ont när vi föder är vårt kollektiva straff från Gud för att det var Eva som åt det förbjudna äpplet från Kunskapens träd. Det är sant! Det står i Bibleln! Så det är ju faktiskt inte mer än rätt åt oss!
Jag känner igen mig så otroligt väl! Jag var så rädd så rädd både innan och genom hela min förlossning men det fungerade faktiskt ändå och ut kom en frisk liten tjej. Jag tror att man måste lita på att personalen är kunnig och att de ingriper om det inte fungerar, de arbetar till 100% för att barnet ska må bra och för att du ska få en så bra upplevelse som möjligt. Men om du känner att det inte går så tycker jag att du ska välja kejsarsnitt. Det finns ju fler sätt än ett att få ut bebisar ur magen… och inget sätt är mindre värt än det andra.
Men du: det är väl NATURLIGT att oroa sig!!! Och jag säger som nån annan här ovan: det finns smärtlindring OCH folk är ju på din sida! Och då menar jag barnmorskor och annan vårdpersonal. Det där med smärtan som kollektivt straff hoppas jag att varken du eller nån annan tror på!!!
Innan jag fick barn var jag kanske mest orolig för att jag inte skulle klara av att TA HAND om dem… Fånigt, jag vet, men när man är gravid tänker man ofta irrationellt. Jag tröstade mig genom att tänka på diverse idioter som klarat av det och tänkte att varför skulle inte jag då också… När mitt första barn skulle födas hade jag läst på och tänkte mig väl nånslags naturlig förlossning. Men värkarna tog slut mitt i, jag fick dropp och sedan ryggmärgsbedövning. Och det gick jättebra! Och jag var inte en sämre mamma för det. När nummer två föddes (knappt tre år senare) kände jag att jag visste och kunde lite mera och det gick som en dans och utan smärtlindring. Skilnaden var också att jag rörde på mig betydligt mera, tog en lång varmdusch mitt i arbetet osv. Och födde på ett litet sjukhus, där jag kände mig trygg.
Så skönt att du får gå på terapisamtal nu före förelossningen och hinner reda ut en del av dina känslor! KRAM!
“Det där med smärtan som kollektivt straff hoppas jag att varken du eller nån annan tror på!!!”
Jo, Ulla, jag tror BENHÅRT på det, det står ju i BIBELN för sjutton! Är inte du bibeltroende? Vilken SYND! Och om inte alla ni som läser detta tror på det kollektiva straffet så är det en SYND och ni skola drabbas tiofalt. Guds vrede visar ingen nåd! Kvinnan tige i församlingen!
Ojoj, jag hoppas att varken Ulla eller någon annan missade att det var ett skämt! Men Ulla verkar ha gjort det… Det finns en anledning till att man använder smajles… Och läs gärna personens HELA inlägg innan du fäller kommentarer om vad den skrivit.
mvh /Åsa (höggravid, med enorma humörsvängningar, so watch it!
)
Många och långa svar, vad roligt! Ska försöka kommentera tillbaka så gott det går.
emma – det ÄR stöttande att höra att man blir förstådd, tack.
Elise – jag var orolig för graviditeten och förlossningen INNAN jag blev gravid, men graviditeten har gått förvånansvärt bra, det finns dom som har det mycket värre. Så det är inte alltid man får rätt i sin oro, det borde jag komma ihåg.
Jo jag har tänkt på ryggmärgsbedövning och det vill jag ha men det verkar inte vara lösningen på ALLA problem. Funderar på kejsarsnitt men är skiträdd för det också, som att välja mellan pest och kolera…
Åsa – nej det var faktiskt inte en psykolog utan en barnmorska, men hon var ju ändå specialiserad på förlossningsrädda så lite konstigt tyckte jag att hennes resonemang var. Jag har bett om att få träffa en kurator också, hoppas på tid snart.
Ja det stämmer att jag har ett väldigt katastroftänkande, inte bra.
Jag tror på dig när du säger att du haft en bra förlossning, man får höra både bra och hemska förlossningsupplevelser, alla människor är olika och upplever saker på så olika sätt.
Helena – grattis till att det gick bra för dig! Jo jag borde lita på att personalen vet vad dom gör.
Ulla – det är naturligt att oroa sig jag vet, men hos mig (och en del andra) har det gått över styr till nåt som känns paralyserande.
“Det kollektiva straffet” förstod jag var ett skämt, såklart.
Nej jag är inte orolig för att jag ska vara en sämre mamma när jag väljer bedövning eller föder med kejsarsnitt, jag vill bara inte att det här ska bli en hemsk upplevelse.
Åsa – ja du verkar lite smått farlig just nu… he he
Fy vad jobbigt att ha sån ångest! Själv tycker jag att det känns så overkligt att det ska hända, att jag ska ligga där och föda, att jag nog inte riktigt kan ta till mig det… Kanske kommer oron när det börjar närma sig (tre månade kvar nu), men jag tror inte jag kommer ha nåt riktigt trauma innan, tack och lov! Det är hemskt med den där panikkänslan, som jag kan få när jag flyger t.ex. Det hjälper ju liksom inte att tänka på att allt kommer vara bra och skönt efteråt när man har katastrof-ångest…
Hej Jojo !
Det plus min “hemmagjorda” andning 
Mitt första barn föddes vaginalt och ryggbedövning var GULD ansåg jag
2:an föddes i våras med kejsarsnitt. Det var en enorm skillnad på förlossningarna!
Om du vill kan du maila mej.
Kram på dej
Jag vet inte om jag ska eller bör yttra mej, det här är stora och jobbiga saker som man inte kan kläcka ur sig hur som helst..men jag gör ett försök. Jag har varit på bägge sidor av hur en förlossning kan vara. Om du förstår…. förklaring kommer; mitt första barn föddes vaginalt. Det gör jag aldrig om. Smärtan var obeskrivlig. Det mesta gick fel. Jag känner än idag(20 år sen) rysningar vid minnet. Iof. är jag en som “drabbas” av oturen som sällan ska hända..Men min son lever o frodas! Han är idag en reslig ung man på nära 2 meter! Andra barnet förlöstes av naturliga skräckskäl via kejsarsnitt, det var rena semestern i jämförelse, lugnt o sansat med personal som brydde sig om mej varje minut. En oförskämt pigg 17-åring idag! Jag hoppas att jag inte gör dig mer skräckslagen….det är tufft för ALLA, men det går ju oftast BRA för alla åxå. Med andra ord, som med allt här i livet!
Jag önskar dig all lycka till! Det kommer att gå bra ska du se! Du kommer att klara det med glans!
Bra bild! Ja, har de inget annat att komma med än att det är naturligt? Där tar argumenten slut? Någon enstaka förlossningsrädd kanske lugnas av det, men de får väl ta in att nu blev du inte lugnad av det och förska hjälpa dig på nåt bätttre sätt. Jag tycker du ska säga att nu lämnar vi det här med naturligt för jag vet att det är det men det är läskigt ändå. Allt naturligt är ju inte självklart oläskigt. Nej, konstig hjälp du får där.
Hej Jojo,
Vad tråkigt att du är så rädd för förlossningen, men jag förstår dig. Jag har fött två barn. Det jag vill säga till dig är att – Ja, det gör jätteont, fast på ett så annorlunda sätt så jag eller någon annan kan inte beskriva det för dig. Du har inte ont på ett specifikt ställe som man har när man har slagit sig, utan det är mera som en STOR känsla som är överväldigande och som du inte kan peka ut exakt var på kroppen det känns ( konstigt,va? ). Och jag lovar dig att när förlossningen sätter igång ( jag menar när värkarna kommer tätt ) så går man automatiskt in i sig själv och är inte riktigt medveten om vad som händer runt omkring och koncentrerar sig på att hänga med i arbetet som kroppen gör ( jag antar att det är det här som dom försöker förklara för dig som “naturligt” ). Alla frågor som har snurrat i huvudet innan och allt tänkande är som bortblåst – du bara koncentrerar dig på en sak – att hänga med i din kropps arbete. Det är verkligen så. Du andas och “pushar” för att hjälpa till, men du kan inte stanna arbetet eller skynda på det – det är bara att hänga med. Och jag vet att du oroar dig för allt som kan hända barnet under förlossningen. Men du ska veta att läkarna och sköterskorna är så duktiga och de kontrollerar barnet, dig och värkarbetet hela tiden med sladdar och apparater och undersökningar och om det ser lite misstänksamt ut så reagerar de direkt. Och en sak som också är viktig. Det finns inget rätt eller fel när det gäller en förlossning. Alla förlossningar är olika, så man kan inte säga i förväg om man ska ta bedövning eller inte – det kommer du att veta när det händer vilket som är rätt för dig och vad du än väljer så har du valt rätt – låt ingen annan få dig att tro något annat! Det är svårt att förbereda sig för något som man aldrig har upplevt och jag vet inte, det kanske är det som skrämmer mest, så var det ialla fall för mig. Jag har haft en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt. Och även om min första förlossning, den vaginala, inte alls var smidig och lätt så är jag ialla fall så tacksam för att jag gjorde det. Jag känner mig så stärkt som kvinna att jag klarade av det, jag är så stolt över mig själv – en känsla och upplevelse som jag verkligen unnar dig också. Min andra förlossning blev ett kejsarsnitt pga barnet inte vände sig och det var verkligen att “åka gräddfilen” för min egen del. Men man slapp ju inte det onda ändå. Första gången jag skulle kliva ur sängen så grät jag så tårarna sprutade för det gjorde så ont i såret. Under den vaginala förlossningen hade jag också jätteont – men inte en enda gång grät jag. Och det är det här som inte går att förklara när man inte har upplevt det – det är ett så annorlunda sätt att ha ont.
Och så kan jag ju inte låta bli att lägga till att det kommer att vara värt det – vilken guldklimp man får i belöning! Du kommer att förstå varför vi tjatar om det här
Annika – nej det hjälper inte speciellt mycket att tänka att det blir bra efteråt, man måste ju ändå IGENOM det.
MoaMajken – tack, jag mejlar dig.
huga – nej det gör inget att du yttrar dig, det går nog inte att göra mig mer skräckslagen, ha ha (eller jo kanske…)
Sara – ja jag ska försöka att säga till dom vad jag vill ha för hjälp. Men det är svårt, jag stänger ofta av när jag blir arg och rädd, jag blir bara tyst och hjärnan liksom blank.
Jenny – oj vilken textmassa
nej jag är inte orolig för att göra fel så direkt, jag vet att jag inte är nån käck superkvinna som tryggt föder utan bedövning, och det skiter jag i. Jag vill bara att det ska bli en så bra upplevelse som möjligt. För att det ska bli en bra upplevelse behöver jag framförallt vara lugn (vilket förlossningssätt jag än väljer), just nu känns det inte som jag får nån hjälp med stresshantering. Och du har rätt i att det är det okända som skrämmer mest, att inte veta HUR ont värkarna gör.
Återigen: jag förstår att det är värt det, men det är ingen hjälp just nu.
Någon tidigare nämnde KBT och jag vet inte hur pass vanligt det är för förlossningsrädsla, men det är något som jag verkligen rekommenderar. Det handlar inte om att man får lära sig ATT man ska slappna av (som att man inte förstod det själv liksom), utan HUR man ska kunna tagga ner när man är mitt uppe i värsta panikattacken. Det ger en verktyg för att själv ta kontrollen.
Annars kan du använda dig av en metod jag skulle vilja kalla för Elises Medvetna Förträngningsmetod som fungerar ungefär så här: “Förlossning? Vad då förlossning? Jag ska inte genomgå någon förlossning. Jag ska luta mig tillbaka i soffan och äta glass och när det är dags för ungen att komma ut så kommer den magiskt att transporteras in i mina armar genom ett rosa moln av förträngning.” Det är så jag hanterar alla jobbiga situationer. (Obs, varning för biverkningar såsom oro och skepticism (från andra människor) )
ha ha ha, jag borde använda din förträngningsmetod ibland Elise, i alla fall som kontrast till min “ta-reda-på-allt-hemskt”-teknik.
Jag känner till KBT, det är nåt sånt jag skulle vilja testa nu också.
Jag känner igen mig själv i din teckning. När jag väntade barn första gången var det så overkligt och konstigt, även om jag fattade logiskt hur det hela gick till kunde jag liksom inte begripa att en hel och riktig levande baby skulle komma UT ur MEJ. Ja, och HUR skulle det ske? Va? Nån som vet? Nä, det jag säger nu, efteråt, är att alla födelser är olika. Det går inte att förbereda, mer än att hitta ett EGET sätt att lugna sig – ett sätt som funkar under andra jobbiga situationer, inte bara innan en förlossning. Det är bara Du som vet det bästa sättet att bli lugn. (Själv gillar jag Elise’s teknik –> “Förlossning? Vad då förlossning? Jag ska inte genomgå någon förlossning. Jag ska luta mig tillbaka i soffan och äta glass och när det är dags för ungen att komma ut så kommer den magiskt att transporteras in i mina armar genom ett rosa moln av förträngning.”) hihi!
Kram!
Fantastisk bild! Precis så var det… Jag tycker det är så synd att den fantastiska tiden när man väntar barn ska behöva förmörkas av förlossningsrädsla.
Själv kände jag aldrig något behov av att få dela den smärta som kvinnor genomlevat sedan urminnes tider – de har ju inte haft något val. Inte är jag mindre duktig, eller sämre kvinna och mamma bara för att jag inte födde med smärta. Inte hade jag svårare att knyta an till barnet heller. Men eftersom jag hade mitt snitt klart i journalen ganska tidigt, var jag lugn och kunde jag fokusera på det fantastiska som skulle bli när babyn var född. Jag känner mig faktiskt lyckad och inte misslyckad för att jag krävde snitt och därmed slapp smärta, sprickningar och annat!
Men bara du kan ju avgöra vad som blir bäst för just dig! Kram!
Tack Stephanie och Biggan för er förståelse.
Känner igen mig till punkt och pricka. I månad åtta hade jag sån ångest över att ungen skulle ut. Lycka till på dagen D!
Hi Jojo,
Are you and the baby o.k.? Your cartoon is great but I can’t read the text. I hope all is well.
Hello Lucinda Lucey! Yes, me and the baby are okay, thank you for asking. The drawing is about me being very scared about giving birth, and the midwife just keeps repeating that it’s a very natural process. She doesn’t seem to understand me.
Jojo!
Jag önskar bara att jag kunde övertala dig att sluta oroa dig. Jag har själv hört så många historier om hur det är att föda barn och INGEN av dem stämde in på hur det kändes för mig. Ingen kan förklara för dig hur din förlossning kommer att vara. Man kan egentligen inte förbereda sig. Se bara till att T aldrig viker från din sida och lyder din minsta önskan så kommer halva slaget vara vunnet. Man hinner som någon skrev inte tänka så mycket. Man koncentrerar sig på att tackla smärtan just då. Du kommer att hitta ditt sätt, det är jag säker på, men inget blir bättre av att du tar ut saker i förväg. Släpp alla tankar på förlossningen och njut av din mage och allt som är mysigt med graviditeten innan den är över:)
*megakram*
A
Tack Anx! Jag ska försöka att släppa negativa tankar nu men det är så svårt för en kontrollmänniska som jag. Jag förstår att alla födslar och upplevelserna av dom är så otroligt olika för olika människor, och mest sitter det ju i psyket precis som alla upplevelser här i livet. “Hoppa bungyjump? Ja gud vad häftigt det vill jag pröva!” , “Bungyjump? Är du galen!!! Över min döda kropp att jag testar det!”
Jag var också rädd… i smyg. Men en sak som hjälpte mig massor var att blockera ut allt omkring mig utom det som barnmorskan sa, för hon (eller han) vet precis vad man ska göra för att det ska gå så bra som möjligt. Hon berättade precis hur jag skulle andas och krysta och allt. Och sen hjälpte det MASSOR att ha maken bredvid, trots att han tyckte att han inte gjorde nåt alls. Höll i lustgasmasken och min hand ibland, men det var ju vad jag behövde… Ville inte ha peppande ord, utan sa till honom att vara tyst!
Och jag tror det var bra att vara rädd för smärtan, för det gjorde ont, SKITONT, och jag var beredd på det… Men jag hade också bestämt mig för att klara det. Det kom stunder när jag bara ville ge upp, men då peppade barnmorskan verkligen! Så lita på de som jobbar där, det är de värda!
Så den kontroll jag hade var att välja vad jag skulle fokusera på. Och det var att ungen skulle UUUT!!
Och jag instämmer med Anx. Jorå.
I min bransch har jag mött en hel del som haft förlossningsrädsla och inte hanterat det, eller som har hanterat det. KBT är ett sätt. Men det jag vill säga är att när man har börjat reflektera kring det så har man redan börjat bearbeta det. Och vilket sätt du än väljer så ska det bli bra för dig, er.
En kvinna jag känner som var så rädd som du verkar vara, fick till slut välja kejsarsnitt. Hon var mycket glad för det eftersom det gjorde att hon kunde få slappna av något i ett par månader innan bebisen kom.
Jätteskoj sida! Kolla gärna in min sida!
{ 1 trackback }